odensjös historia

av Karin tengnäs

odensjö socken

”Oh, denna sjö!” Detta uttryck blev enligt en sägen namnet Odensjö. Men mer sannolikt är att namnet har sitt ursprung i tiden före kristendomen och har med dyrkandet av guden Oden att göra. Odensjö socken består av flera små byar runt de södra delarna av Unnen och längs Bolmens västra strand. Sitt största befolkningsantal, över 1 000 personer, hade den gamla kulturbygden omkring år 1900. Nu bor här ungefär 300 invånare.

järnåldersgravfält

Från hembygdsparken leder en liten skogsväg norrut. Den utgör en del av den långa Bolmenmarschen. Bara några hundra meter från hembygdsparken ligger ett gravfält med ungefär 40 gravhögar. Föremål från yngre järnåldern har hittats i området. Ett av dem, en metkrok, finns nu på Statens Historiska Museum. Under denna tid brändes de döda på bål. De brända benen samlades i en urna som sedan grävdes ner i marken. Ett stenröse byggdes över graven. Ibland täcktes stenröset också med jord. Graven placerades ofta på en väl synlig plats vid en sjö. 

Foto: Karin Tengnäs

det nordiska sjuårskriget drabbade odensjö

Många av de socknar som under det nordiska sjuårskriget utsattes för omfattande förödelse låg inte kring de stora härvägarna utan längs gränsen mot det då danska Halland. Olika mindre och större vägar hade länge brukats av bönderna från bland annat Odensjö för fredlig handel med salt sill, smör, textiler och skogsprodukter mellan skogsbygden och kustområdena. Dessa vägar förvandlades under kriget till infallsvägar för danskarnas härjningståg. På svenska sidan blev det nästan alltid bönderna själva som fick ordna med vakthållningen och motståndet. Få svenska ryttare eller knektar fanns i allmänhet kring gränsen. Med slughet, förtvivlan och förutseende fick bönderna därför skydda sina liv och tillhörigheter så gott de kunde.    

kyrkan värmdes upp från två gallerförsedda hål i golvet

Odensjö var huvudförsamling i Odensjö, Lidhult och Vrå pastorat till 1943. Kyrkan från 1818 är byggd på murarna av en brunnen medeltidskyrka. Den utvidgades och byggdes om med ett nytt kor 1926. Under koret grävdes en källare där en vedeldad ugn installerades. Värmen fördes genom luftcirkulation upp i kyrkan genom gallerförsedda hål i golvet. Tidigare hade kyrkan värmts upp av en stor kamin. Då blev det ofta sotigt och osigt. Numera värms kyrkan upp med hjälp av elektricitet.

En äldre prästgård ersattes år 1918 av den nuvarande.                                                   

mer än en vanlig människa

I Odensjö församling har det funnits flera präster vid namn Wieslander. En av dem, Nils Wieslander hade studerat i Tyskland och var mycket begåvad. I folkmun sades det att han tillhörde en ”ryselit lärd prestaslägt”. Nils far var också prost i Odensjö. Sonens studier i Tyskland hade gjort honom överlägsen sin far i kunskap. Det omtalas att han, medan han vistades i sitt föräldrahem, ofta ”begagnade sig af sin lärdom för att drifva spektakel och i folkets ögon framhålla sin förmåga”. Det berättas vidare ”att han, magister som han var och sin fader öfverlägsen i lärdom, likväl ofta fick göra en sorglig bekantskap med dennes knytnävar. Då han derföre någon gång råkade illa ut för sin fader, brukade han tillställa något spektakel och i trolldom visa, hvad han förmådde. Och i sådant fall undgick han den kroppsliga agan”. Talangerna gick i arv. En senare präst och ättling verksam i Odensjö 1820—33, Petrus Nicolaus Wieslander, beskrevs som en gladlynt man som ”kunde mer än vanlig människa”. Om honom finns flera berättelser. En av dem handlar om när han tog hem en apparat för utveckling av friktionselektricitet till det avlägsna Odensjö. De magiska krafter som denna tingest kunde frigöra använde Wieslander på sätt som överraskade allmogen. Dessa konster gjorde att han ansågs vara en hemlighetsfull konstverkare.

lång väg till odensjö skola

I församlingen fanns under en tid skola i Yttra Röshult, Hästhult, Odensjö och Åsen. 

Många hade lång väg att ta sig till skolan. Trots det var det sällan någon som stannade hemma. För att hjälpa de som bodde i delar av socknen där det var helt omöjligt att ta sig till skolan gick skolstyrelsen med på att öppna skola nära hemmet förutsatt att det fanns minst åtta barn i grannskapet. För gårdarna utmed Unnens västra strand öppnades 1927 en liten skola i Björkön. Brist på barn gjorde emellertid att den stängdes några år senare. Så småningom sjönk barnantalet och 1859 lades även Odensjö skola ner.

en dag i odensjö skola

Skolan började klockan nio och slutade tio över två. Den började alltid med psalm och morgonbön. Utanför skolsalen ställde barnen upp sig för inmarsch i två led. I skolsalen satt de två och två i bänkarna. Vid en fråga ställde de sig upp innan de svarade. Rasterna var tio minuter långa och matrasten ungefär en halvtimme. Alla hade matsäck med sig, oftast smörgåsar med mjölk eller saft. Den åts i kapprummet eller utomhus om det var varmt väder. Allt skolmaterial bekostades av barnen själva eller ärvdes. På examensdagen brukade det vara fyra lektioner, varav en alltid var kristendomskunskap. Föräldrarna var närvarande tillsammans med prosten och kyrkoherden. Odensjö hade en fin lekplats. Vid bollekar hamnade emellertid bollen ofta innanför kyrkogårdsmuren. Denna fick barnen inte klättra över. Inte heller var det tillåtet att springa på kyrkogården. Barnen fick istället gå igenom en av de två grindarna.

ett brev på posten

Odensjö fick en egen poststation 1906. Kantor Ahlgren blev postföreståndare. Han skötte postärendena i sin bostad. Här kunde folk hämta sin post när som helst på dagen om det fanns någon hemma. På vägen hem från skolan passade skolbarnen ofta på att hämta familjens post. 
Från 1930-talets slut till december 1957  körde Erik Westberg på motorcykel posten mellan Åsen och Önne

konsumbutik och handelsbod

I Odensjö startade Konsum en affär i början av 1920-talet. Den första tiden drevs den i Esaias Svenssons bostad. Därefter byggdes en ny affärslokal mitt i byn. En man vid namn Karl E Persson blev affärsföreståndare. Konsumaffären gick emellertid med förlust men affären drevs vidare till någon gång i slutet av 1930-talet. I början av detta årtionde byggdes en annan handelsbod i Odensjö. Efter en rad olika ägare övertogs den 1946 av Göte och Vasti Pettersson som så småningom gjorde affären till snabbköp och drev den till 1996.

När kommersen var som livligast på 1930-talet fanns det inte mindre än sju lanthandlare i socknen, tre i Åsen, två i Odensjö, en i Vret och en i Önne. Numera får Odensjöborna åka ut ur socknen för att handla.

arndts veranda

Landsvägen Åsen-Odensjö byggdes 1924. Järnvägen mellan Bolmen och Halmstad som öppnades för trafik 1889 fick enorm betydelse för bygden. ( Se också en trevlig hemsida om Halmstad-Bolmen av Christer Engstrand) 
De första taxibilarna i Odensjö köptes någon gång i mitten av 1920-talet. En av ägarna var Arndt Johansson. Hans första bil byggdes om flera gånger. Den kallades ett tag för ”Arndts veranda”, eftersom den hade gardiner för fönstren. Dess sista tillvaro var som lastbil.

Kyrkbyns första traktor kom 1955. De två ägarna, båda vid namn Gunnar hyrde ut den med sig själva som arbetskraft. I samband med detta såldes många hästar. 1966 köpte de en skördetröska som bogserades efter en traktor. Fem år senare köpte de en självgående skördetröska. Den användes i byn och omgivande byar under de följande tio åren.

Gunnarnas första traktor "gråsuggan".

Skräddaren som lagade klockor och drog ut tänder

I Odensjö fanns barnmorskan Matilda Mild för de som valde att föda sina barn hemma. Vid sjukdom hänvisades invånarna i första hand till Ljungby lasarett. I Odensjö bodde ”Albins Ida”. Hon var duktig både på människor och djurs åkommor. "Albins Ida" (som man i dagligt tal kallade henne)  kunde ofta bedöma om läkare eller veterinär behövde tillkallas. Denna kunskap lärde hon sin son Ture som blev tillkallad av ortens bönder många gånger vid svåra kalvningar även mitt i natten ställde han upp och ryckte ut.
 
 I Odensjö fanns även en skräddare vid namn Johan P. Ståhle. Denne brukade utöver skrädderiet åta sig urmakeri och tandutdragning. Han hade en särskild tång som han kunde vrida och dra ut tanden med.

I Odensjö fanns också murare, snickare och båtbyggare. En av båtbyggarna, Axel Mild, tillverkade typiska Bolmenekor med utriggade åror.

En händig person i Odensjö Gunnar Jönsson tog upp 1988  tillverkningen av Bolmenekor. Sen dess har han tillverkat ett flertal ekor som blev mycket populära. Men nu 2005 blir det inte fler han håller på med den sista.

odensjö hembygdsförening

Odensjö hembygdspark ligger sedan 1952 i Lunnagärdet vid Bolmens strand ungefär 600 m norr om kyrkan. 

Den 27 juli 1952 ordnades den första hembygdsfesten. Den började i kyrkan och avslutades med folkdans.
Under de gångna åren har en ryggåsstugor och en lada flyttats till parken.

År 1985 byggdes en scen med omklädningsrum för badgäster i källaren. Kaffeservering i parken, under sommarens söndagseftermiddagar, blev grunden till dagens våffelservering. Istället för de årliga sommarfesterna, beslutades 1992 att börja med någonting nytt. Det blev en trivselkväll i hembygdsparken med dans, varm korv, underhållning, lotterier och servering. En boulebana har också anlagts. På senare tid har Bolmendagarna blivit en av sommarens höjdpunkter med evenemang i Odensjö och på flera andra platser runt Bolmen.

Åk med M/S Kavaljeren, njut av nygräddade våfflor och besök Odens källa

Odensjö kyrka bör absolut besökas. Strax intill kyrkan ligger båten M/S Kavaljeren, som väntar på att ta sina passagerare med på en tur ut på Bolmen. (Anm: Kavaljeren har slutat köra)

Odensjö hembygdspark är ett vackert utflyktsmål. Varje söndag serveras här våfflor mellan två och sex på eftermiddagen. I samband med serveringen är stugor öppna i parken. Serveringen tar sin början under midsommarhelgen och är igång ända fram till slutet av augusti. I hembygdsparken finns också en badplats med brygga. Härifrån fortsätter vandringsleden ”Bolmenmarschen” förbi det fascinerande gravfältet från järnåldern. 

Den sägenomspunna ”Odens källa”, nås från vägen skyltad Ljunghagen från Odensjö-Åsen-vägen. Vid vägs ände, 100 m före vändplanen leder en ca 100 m lång stig till källan som har klart fint vatten. Vid Loshult finns en offerkälla och förr även en dansbana.

Odensjö Trasväv är en liten affär med konsthantverk. Här finns även turistinformation. Löckna camping och stugby erbjuder plats för övernattning; besökdess hemsida.

läs mera!

Ett tips för den lässugne är att läsa de spännande artiklarna om Bolmenmorden. Dessa finns tillgängliga i en pärm på biblioteket i Unnaryd. Den mördade Maria Nilsson hade 1889, vid sidan om sitt äktenskap, ett förhållande med drängen Johan Magnusson. Han kom från just Odensjö.

Hösten 1991 hade pensionärsföreningen i Odensjö en studiecirkel, Bondeminnen, som behandlade förändringar i arbetsliv och hem under 1920—50-talen. Anteckningarna tar läsaren med på en resa bakåt i tiden med berättelser om kyrka, skola, post, handelsbodar, kommunikationer och mycket annat. Finns i pärmen ”Ebbe Skammelsons strandhugg vid Bolmen”, under flik 17 (Odensjö), Unnaryds bibliotek.

I Odensjö socken finns mängder med sägenomspunna platser. I en annan pärm i Unnaryds bibliotek, ”Sagor och sägner”, under fliken ”Sägner från Odensjö socken” finns en hel rad mystiska sägner att grunna på.

”Kvarnar i Sunnerbo” ur Sunnebokrönikan del 4. Finns i Unnaryds bibliotek, pärmen ”Ebbe Skammelssons strandhugg vid Bolmen”.

Nyfiken på livet i Odensjö under första hälften av 1900-talet?

finklädd i kyrkan

I kyrkan satt alla män till höger och alla kvinnor till vänster. Bänkarna var numrerade och varje by hade sin bestämda plats. På så vis var det lätt för prästen att kontrollera om någon i församlingen fattades. Då gällde det att ha goda skäl till sin frånvaro. Vid kyrkobesök var alla högtidligt klädda. Männen bar svart eller åtminstone mörk kostym. Kvinnorna var också klädda i mörka kläder med svart sidensjalett. Särskilt viktigt med klädseln var det vid nattvardsgången. Efter att ha tagit nattvarden förväntades ungdomarna stanna hemma från dansen nästkommande lördag. Dansen i sig var, enligt kyrkoherden, ingen synd. Det som hände i samband med dansen kunde dock vara synd.

kapplöpning på julottans morgon

Kyrkan saknade förr elektrisk belysning. Eftersom gudstjänsten alltid började klockan elva räckte dagsljus under större delen av året men i juletider lystes kyrkan upp av levande ljus. Under tiden församlingsborna var i kyrkan fick hästarna vara i kyrkstallarna. Kyrkstallarna hade fem avdelningar med plats för fyra hästar i varje. Några gårdar kunde gå ihop och bygga en avdelning. Var och en hade sedan sin plats för en eller två hästar. Vid kyrkobesöken packades alltid en påse hö med till hästen. Med vädrets tillåtelse kördes det till julottan med släde och bjällror. Då hörde det också till att det var kappkörning på vägen hem.

husförhöret - mångas stora skräck.

Varje höst hölls det husförhör, ett i varje rote. Alla församlingsmedlemmar var tvungna att läsa på för att inte skämma ut sig. De gick dit ordentligt nervösa. Närvaron antecknades. Det var inte nådigt att utebli.
Traditionen med husförhör hålls ännu vid liv med en sammankomst för hela socknen.

konfirmationen blev biljett till vuxenlivet

Alla ungdomar konfirmerades i 14-15 årsåldern. Konfirmationsundervisningen var en grundlig historia. Det gällde att två gånger i veckan ta sig till församlingshemmet. Många hade lång väg – en del upp emot en mil. Det hände att någon snäll far kunde plocka upp alla ungdomar som bodde i hans väg och köra dem med häst och vagn. Hade de tur väntade han tills de var klara. Undervisningen kunde dra ut och ta tre till fyra timmar. Många av ungdomarna hade därför med sig matsäck. Läxorna var omfattande. På konfirmationsdagen fick ungdomarna visa upp vad de lärt sig. Konfirmationen var lika med inträdet till vuxenlivet. Pojkarna fick då ofta sina första långbyxor och hel kostym. 

långa bröllop med mycket godsaker

Bröllop firades ofta i flera dagar. Bruden var mestadels på 1920-talet och framåt klädd i vitt. De som gifte sig strax efter sekelskiftet hade emellertid svart klänning med vit slöja. På bröllopet förväntades gästerna ta med ”förning”. Förning kunde vara tårta, kakor, ostkaka eller liknande. Det var naturligtvis viktigt att allt detta kom fram till festbordet och avsmakades. På kvällen samlades ungdomarna utanför bröllopsgården för att ropa ut brudparet och bröllopsgästerna och hurra för dem.

granris i vägkorsningarna

Ett dödsfall meddelades genom sorgebrev med svarta kanter. I kyrkan ringde klockorna klockan tio på morgonen efter dödsfallet. Detta sker än idag. Storklockan användes om det var en man som avlidit men lillklockan om det var en kvinna. Denna tradition lever kvar. På klockklangen går det alltså att avgöra den avlidnes kön. På begravningsdagen infann sig gästerna redan klockan sju i sorgehuset och hade förning med sig till frukost. Den avlidne skulle ”läsas ut”. En särskilt vackert prydd likvagn drogs av häst. Längre tillbaka var det bara de välbeställda som gjorde sin sista färd i likvagn. Ofta bars i stället liket tillkyrkan. Efter gick hela begravningsföljet. I alla vägkorsningar eller gärd de passerade låg vackert utlagda kors av granris. På så vis hedrades den avlidne. Denna sed finns i viss utsträckning fortfarande kvar.

jäkt ingick inte

En lanthandels sortiment var ganska olikt det som finns i dagens livsmedelsbutiker. Alla specerivaror förvarades i lådor. Mjöl, socker, kaffe, torkad frukt, ja allt var tvunget att vägas upp. Jäkt ingick inte i mönstret. Ofta ansågs det mycket trevligt att få sig en pratstund i samband med inköpen. Av matvaror var salt sill en stor artikel. Bönderna kom ofta med smör och ägg, som handelsmannen köpte upp. Handelsboden kunde sägas förse invånarna med allt som de behövde utöver självhushållet.

byvägar som ett gungfly

Byvägarna kunde vara i mycket dåligt skick. De djupa hjulspåren var ofta fyllda med vatten, särskilt på hösten och våren. Hela vägen var ibland som ett gungfly. Det berättas att många föräldrar fick lov att följa sina barn till skolan. Ibland fick de rent av bära dem över det värsta. De kringboende hade skyldighet att underhålla var sin bit av vägen. Resultatet blev emellertid beroende på var och ens godtycke. På vägstämmorna kunde det gå ganska stormigt till. Det naturliga färdsättet var helt enkelt att gå. Hästen användes mest i arbetet eller om det var något utöver det vanliga som hände. Postskjutsarna hade häst och flakvagn. Då kunde de samtidigt med posten forsla gods. Skolbarnen använde vid denna tid inte cykel. Ofta fanns det bara en cykel per familj. Många köpte sin första cykel efter konfirmationen då de börjat tjäna egna pengar. En cykel på 1930-talet kostade ungefär 100 kronor. Det var inte så lite för den som kanske hade en kontant månadslön på 40 kronor utöver mat och husrum.

kvinnans arbete i hem och hushåll

På 1930-, 40- och 50-talen omfattade bondhustruns arbetsdag tolv till fjorton timmar. Den arbetsammaste delen var under sommarhalvåret och vid jultid. Mjölkningen var hennes avdelning. Mjölkskjutsen kom redan vi sjutiden. Då gällde det att ha mjölken kyld och körd till mjölbordet. Bondhustrun stod även för utfodringen av grisarna och hönsen. Till grisarna kokades bland annat potatis i stora grytor. Potatisen maldes sedan i potatiskvarn och blandades med bland annat vatten och mjöl. Vid skörd och höbärgning fick bondhustrun arbeta mycket utomhus. Vidare var trädgården helt hennes område. Här odlades morötter, rödbetor, kål, ärtor, bär och frukt. Saft och sylt kokades in för årets behov. Bondhustrun stod också för matlagning och tvätt. Vid julförberedelserna kom den andra arbetsamma perioden. 
 När vattnet infördes i husen infann sig den första lättnaden. Allt eftersom tiden gick, installerades centralvärme, badrum, kylskåp, tvättmaskin och frys. De ändrade om betydligt i rutinerna i bondhustruns vardag.

Socken. En socken är ett geografiskt avgränsat område inom vilket invånarna tillhör samma kyrka.

Det nordiska sjuårskriget. Det nordiska sjuårskriget varade från 1563 till 1570. Sverige, som understöddes av Polen, förde krig mot Danmark och Lübeck. För den svenske kungen Erik XIV gällde det att få herraväldet över Östersjön. För den danske kungen Fredrik II handlade det om att återerövra Sverige till den union mellan de nordiska länderna som splittrats av Gustav Vasa.

Ryggåsstuga. En ryggåsstuga är en stuga utan innertak. Taket är uppburet av en synlig längsgående grov, rund bjälke. Den bärande bjälken kallas ryggåsen. Att den är öppen hela vägen upp innebär att väggarna kan hållas låga.

Järnåldern och vikingatiden. I Norden började järnåldern ungefär 500 före Kristus och varade till 1050 efter Kristus. Med yngre järnåldern menas åren mellan 400 efter Kristus till 1050 efter Kristus. Vikingatiden är benämningen på den sista perioden av järnåldern i Norden. Vikingatiden är vanligen daterad från ungefär 800 till 1050 efter Kristus.

vägbeskrivning

Från riksväg 25 mellan Halmstad och Ljungby svänger man vid Boasjön (48 km från Halmstad och 25 km från Ljungby) av mot Lidhult. Kör sedan till Åsen och sväng av vid skylten Odensjö. Från Unnaryd: Kör österut längs Unnens norra strand och följ vägvisare mot Odensjö. Sjövägen med båt på Bolmen går givetvis också bra.

 
Detta Odensjö material är en bearbetning och sammanfattning av lokalt källmaterial gjord av Karin Tengnäs 2005

Bilderna är scannade från gamla bilder från Gulli Petersson, Odensjö, Levi Arndtsson Hästhult Odensjö samt Bo Tengnäs.

För sammanställningen av detta material och utlägg på webben svarar Ingmar Andersson vid frågor kontakta mig

epost: ingmar3@ljungby.nu  och tel 035-92057








”O, vad jag älskar dig, min bygd!
- I all din fattigt rika färgring
du är mitt drömlands verklighet,
min verklighet i drömmens hägring.”                  
”Min bygd, min fagra smålandsbygd,
Min barndoms smultronsådda eden,
Jag älskar ömt vart barr, vart strå,
Som växer vilt kring sjön och heden!”
Pelle Näver: ”Höstkvällning” (Återgiven i ”Odensjö Hembygdsförening 50 år!”, Odensjö hembygdsförening)