historietvättarna

Vrid på vredet. Kulörtvätt. 40 grader. Tryck på start. Det där med att tvätta kan tyckas motigt även idag men om man gör en resa bakåt i tiden så förstår man hur mycket som har ändrats till det enklare. Förr var tvätten en konst.
En konst förvaltad av kvinnor.

Så många redskap och så mycket tankemöda har ägnats åt att få oss hela och rena. Att tvätta förr i tiden var en konst som krävde både tid och stor kunskap.
Vi har samlat ihop tvättens redskap och även många av de husmorstips som vi fått på vägen. Kunskap som ofta inte finns nedskriven i böcker. 

Under sommaren kommer vi att prova oss fram mellan redskapen, byka, mangla och stryka enlig konstens alla regler. 

Tack till alla som bidrog!

                                                             Jenny Svensgård och Annette Johansson

Foto taget nere vid tvättstugan som låg strax söder om hembygdsparken.

byket

Att tvätta kallades förr att byka och vill du förstå skillnaden mellan att sköta ett hem idag så tänk på hur lång tid det tar att låta tvättmaskinen göra arbetet. Byket, det tog flera dagar. Tre gånger om året bykte man, på våren, på sensommaren och före jul. Vid julbyket var det inte ovanligt att isen låg tjock, då sågades en vak upp där man kunde ta vatten till att koka och där man sköljde tvätten.
Så här berättar bland andra Gulli Petersson och Sara Larsson att det kunde gå till.

Först gick man igenom tvätten, vad som var mest fläckat och skitigast, sorteringen var viktig.

Ett dygn före lades tvätten i blöt, före det hade svåra fläckar tagits ur. Till exempel svettfläckade kragar på herrskjortor som bearbetades på tvättbrädan eller med en klick såpa och en skurborste. Man ska vara medveten om att på den tiden var tvätten smutsig, underkläder byttes kanske en gång i veckan eller var fjortonde dag och arbetskläder utsattes för all den smuts som fanns i arbetet på en gård.

På själva tvättdagen kokades vatten i kokgrytan. I bykkaret lades en påse med björkaska, runt omkring lades brädbitar eller glasflaskor så att hålet i bykkaret inte sattes igen och för att vattnet skulle kunna cirkulera.

Sedan la man i tvätten. Först breddes lakan ut som täckte bottnen och sidorna på karet, i botten lades de mest smutsade plaggen och textilierna och längst upp det som var minst skitigt. Lakanen veks över så att allt formade ett paket. Proppen i bykkaret sattes i och sedan hälldes det varma vattnet över tvätten. Med skopan slog man sedan till proppen så att den åkte ur och vattnet rann ner i baljan som stod under, vattnet skopades tillbaka i kokgrytan och värmdes åter upp och hälldes sedan åter över tvätten. Den här proceduren gjordes om 7 – 8 gånger, ju fler gånger ju starkare blev lutlösningen och ju renare tvätt. När man började använda tvättmedel istället för lut av björkaska så löstes pulvret upp redan i vattnet i kokgrytan och hälldes sedan över tvätten i bykkaret.

När det var klart skulle tvätten sköljas. Det bästa var att skölja i ett vattendrag eller en sjö. Sjövattnet löste smutsen så mycket bättre. Där sköljdes tvätten, vattnet vreds ur eller bankades ut med hjälp av ett klappträ. Sedan sköljde man det återigen och så fortsatte det. ”Det sista sköljvattnet skulle vara så rent så man kunde dricka det”. Äntligen var det dags att hänga tvätten på tork. Nu återstår bara mangling och strykning, lappning och lagning.

Här till höger i bilden ser ni Inga Svärd född Jönsson. Hon jobbade i ungdomen på ett barnhem i Halmstad. Det var många unga flickor från trakten som fick arbete där, till vänster står t ex  Möllarns Erna i Önne. Det är en fin bild där man ser vad som användes en tvättdag, skurborste, björkviska att vispa upp tvättmedlet med, Persil och Henko, såpa i en bunke och en tvättbräda. För att skydda sig mot vattnet, så gott det nu gick, svepte man en jutesäck om magen istället för förkläde. 

finstrykerska

Innan Klara Gustava ”Stava” Frej-Persson (1881-1968) ifrån Dyhult blev lantbrukarhustru arbetade hon som finstrykerska. En finstrykerska eller glansstrykerska tog emot finare tvätt som kragar, manschetter, gardiner osv som skulle stärkas och strykas.  I den lilla spisen som syns nere till höger eldade hon och på hällen kunde hon värma sina järn.

Idag har strykjärnen ångfunktion och ofta kan man trycka på en knapp och spruta lite extra vatten över ett envist veck. Men så väldigt länge sedan var det inte som varje hem ägde en dänkflaska. Den här typen var enkel och bra. Man köpte en kork som man sedan skruvade på en lämplig flaska. Brännvinsflaskan använde Inga Svärd (född Jönsson) under alla år.

Före dänkflaskan dög en björkviska bra. Den doppades och så dänktes lakan och kläder som skulle strykas och manglas.

Här ser ni en mängd varianter på strykjärn. De gamla gjutjärnsjärnen som man fick värma på spisen. Lite mer avancerade varianter hade ett järn som man värmde och sedan stoppade in i strykjärnet. Det stora järnet med ”skorsten” på var troligtvis ett skräddarjärn. Det värmde man genom att fylla det med glödande kol.

Har du sett när någon stoppar fingret i munnen och sätter det mot järnet för att kolla om det är tillräckligt varmt.  Fräser det till så är det lagom. De första elektriska järnen hade inga termostater och då gjorde i alla fall min mormor och mamma så. Kanske gjorde man även så med de gamla gjutjärns-strykjärnen.

Gulli Petersson har berättat att de första elstrykjärnen inte gick att ställa upp, då placerade man dem på en upp och nedvänd tallrik för att inte strykbrädan skulle få brännmärken. Men Smeden i Byholma var en klurig man som började konstruera en ståltrådskonstruktion som man kunde fästa på strykjärnet så att det gick att ställa upp. 

tvättbrädan

På tvättbrädan skrubbade man smutsade plagg, det kunde vara örngott, underkläder och annat. En klick såpa på fläcken och sedan gnoddes plagget tills den var borta.  
Tvätten   -  ett kvinnogöra   -   ett slitgöra
Här är tre tvättbrädor och de som en gång har använt dem. 

Ida Jönsson hade ett brygghus på gården. Där fanns kokgryta, bykkar och ett dike som rann bakom byggnaden. I diket hämtades vatten till tvätten. All tvätt byktes och bykkaret som finns med på utställningen stod i Idas brygghus. I ett stort badkar lades tvätten i blöt och där sköljdes även tvätten. Ida hade 4 barn, Inga, Anna-Lisa, Gunnar och Gulli. 

Gunvor Nyberg flyttade till Åsen 1965 tillsammans med sin man Agart. I husets källare fanns både tvättmaskin och kokgryta men tvättmaskinen var av den modellen som inte hade termostat så Gunvor brukade få ägna en hel dag åt tvätten. Då köpte hon den här tvättbrädan som hon använde så länge som de hade kvar kokgrytan och den gamla tvättmaskinen.

byamangeln och ungarna

Stenmangeln stod i Ture Jönssons uthus och var hela byns mangel dit man gick med lakan, dukar, örngott och handdukar.  Små barn tyckte att det var ett riktigt nöje att få vara med och sitta uppe på mangeln och åka fram och tillbaka, när man blev tillräckligt stor för att hjälpa till med att dra mangeln var det inte lika roligt. Man kan ju tänka sig att det var både trevliga stunder då kvinnorna hade ett tillfälle att träffas och prata men det fanns nog en viss koncentration och irritation i luften, det var ju viktigt att rulla upp lakanet så slätt som möjligt så det inte blev oönskade veck.

Gunnar Persson som var en stark pojke och kanske även känd för att vara skicklig med att dra mangeln, fick hjälpa många av byns kvinnor med den tunga mangeln. Det var viktigt att man drog lagom fort så att det inte kasade och blev veck på lakan och örngott.

Gunnar har berättat hur man gjorde. Lakan och dukar veks så att de fick plats på rullen, sedan rullades de upp och det var viktigt att man var noga när man gjorde det, allra ytterst rullades en mangelduk och sedan lades rullarna på plats i mangeln. Fyra rullar hade man så att en person kunde stå och rulla upp medan de andra två rullarna manglades. Örngott och handdukar veks så som man ville att de skulle vara när de låg i linneskåpet sedan placerades de på själva mangelns bord. De lades tätt intill varandra så att hela ytan blev täckt. Sedan lades rullarna ovanpå och rullades några gånger fram och tillbaka med hjälp av mangeln och handdukar och örngott blev på så vis släta och fina.

Många nätter har Gunnar stått uppe i Ture Jönssons uthus för det var efter mjölkningen som det fanns tid till den sortens arbete.

Än idag så finns det många som menar att linnedukarna aldrig kan bli så släta som i en stenmangel. 

stärkt och slätt

En mängd varianter av stärkelse ser ni här. Det enklaste och första var potatismjölet men sedan har det gått att köpa i så väl pulverform som i sprayflaska. Och du som aldrig har provat att spruta på stärkelse på en duk eller skjortkrage innan du stryker för att få det extra hållbart, det är bara att gå till en vanlig livsmedelsaffär samma förpackning finns att köpa idag. 

klädnypan

Klädnypor från olika tidsepoker. Här finns ”anknäbbsnypan” som uppfanns i Amerika under 1800-talet och den i trä med fjäder och sedan de i plast som vi fortfarande använder. 

konsten att ta ut en fläck

Att vara duktig på att ta ur fläckar var en viktig kunskap. Då när man inte hade en hel garderob med kläder att välja mellan utan varje klädesplagg sköttes. Vardagsplagg som man inte behövde vara lika rädd om och finplagg som vädrades, borstades och tvättades med försiktighet. När olyckan då hade varit framme togs klokskap och en mängd olika husmorstips fram Till exempel en fettfläck kunde lösas upp med ren bensin och blodfläckade textilier lades i blöt i kallt vatten. 

Blåelse, ett blått färgämne som lurar ögat att den vita tvätten är ännu vitare än den är. I sista sköljvattnet tillsatte man ämnet och på tvättstrecket hängde sedan skjortor och dukar som fick grannfrun att bli blå av avund. 

linneskåpet

Linneskåpet var kvinnans rikedom, det hon hade med sig i hemgift och det som hon under vinterhalvåren spann, vävde och sydde och som visade att hon var en duglig, flitig och noggrann husmor. Skåpet skulle vara fyllt med välmanglade lakan och örngott med krusade band. Och med ett välfyllt linneskåp klarade man sig längre mellan tvättarna. 

När örngottet var manglat och klart så tog man fram bordskniven och med flinka fingrar krusade man till örngottsbanden. Speciella tänger för att krusa fanns att köpa men de flesta som vi har pratat med säjer att det var bättre med en bra bordskniv. 

vikten av att märka sitt linne

Tänk om du skulle odla linet, skörda linet, bereda det, spinna det till garn, väva tyget och sedan sy lakanet eller klädesplagget. Då hade det nog ett så stort värde att du hade märkt det med dina initialer. För att till exempel hålla reda på vilket lakan som var ditt när du bykte ihop med grannfruarna. Sedan levde bruket att ”namna” kvar länge. Långt in på 1900-talets andra hälft broderade unga kvinnor monogram på lakan och örngott. Var man förlovad så broderade man sitt och den blivande makens initialer och dekorerade med blommor och blad. Sedan fanns det ju unga flickor som ännu inte var trolovade, då kunde man ju i alla fall börja med dekorationerna.

såpa, lut, persil

Såpa och lut var de första tvättmedlen. Lutet tillverkade man av aska – helst från björkved. Det var mängder som behövdes. Såpa tillverkades av bland annat djurtalg. Såpan kunde man tillverka själv eller köpa i handelsboden. Där såldes den i halvfast form i skurna stycken som var inpackade i papper. Lut användes för linnetvätten medan såpan kunde användas till bomullstygerna.

Sedan kom tvättmedel som Barnängens tvål, Henko och Persil. Det förenklade processen en bit men man använde samma teknik med att tvätta i bykkar som tidigare.

Vi har ju plockat undan våra baljor men om ni är nyfikna på att få se hur man tvättade förr så finns Hagalunds Tvätterimuseum i Stockholm att besöka. Där har de "bykdagar" då man får se precis hur man tvättade förr.
http://www.tvatterimuseet.se/

Korta versionen

Långa versionen.